Vi arbetar integrativt, vilket innebär att vi kombinerar olika metoder och psykologiska teorier med ett alternativt synsätt. Vår grund är de psykodynamiska och humanistiska/existentiella förhållningssätten. Det transpersonella perspektivet finns med som ett bakgrundsbrus.
I vår utbildning lär vi ut på ett integrativt sätt, där upplevelsen och de egna insikterna är en viktig del av utlärningen. Vi särskiljer inte alltid de olika vetenskapliga teorierna ifrån de alternativa, utan integrerar in dem i varandra.
Obehagliga upplevelser lagras i kroppen och känslan
Grundfilosofin utgår ifrån att vi är kropp, känsla, intellekt och själ. Vi lagrar det obehagliga vi upplever i kroppen och känslan. För att bli fri från detta måste vi få kontakt med det bortträngda. Vi måste våga möta (se och känna) livet som det är. Först då kan vi göra förändringen.
Inriktningen i terapin och utbildningen är att få kontakt med den djupare delen av dig själv och göra ett förändringsarbete som gör dig fri från de mönster och beteenden som hindrar dig från att må bra. Hur positivt du än försöker tänka så kan du inte tänka bort vissa mönster. Grunden till de beteendena måste komma upp för att du ska kunna förstå och förändra. Terapin hjälper dig att hitta nya sätt att hantera livet på när de gamla inte fungerar längre, hjälper dig på vägen mot att bli en människa som lever i sin fulla kraft.
Grunden i utbildningen
Om du som terapeut ska kunna hjälpa dina klienter till förändring på denna nivå måste du själv ha sett och mött dina känslor och mönster. Du kan exempelvis inte hjälpa någon annan igenom sina rädslor för att bli övergiven om du själv har en rädsla för detta. Automatiskt stoppar du då klienten att möta denna del av sig själv på grund av att det sätter igång din egen övergivenhet.
Det är också viktigt att möta klienten som en medmänniska. Det nära, helande mötet mellan klient och terapeut river försvaren. Klienten vågar då öppna sig utan att känna sig dömd. Terapeuten har såväl kunskap som medmänsklighet med sig in i mötet med klienten.
Grunden i terapin
Då man är uppe i sina egna drama är det oftast svårt att se vad som händer eftersom man är så fångad i sina egna känslor i iscensättningen. Då kan det behövas hjälp av en terapeut som ser hela situationen utifrån, vilket gör att man snabbare går ur situationen.
Vi hjälper dig att se och förstå dina egna mönster, så du sen kan möta detta och bli fri. Vi hjälper dig också att möta det som ligger bakom (känslor, minnen och tankar).
Iscensättningsperspektivet
Du återskapar ditt förflutna i nuet för att få kontakt med och förlösa de känslor som ligger lagrade i kroppen. På så sätt släpps de destruktiva mönster eller roller du en gång byggt upp för att skydda dig.
Ur dina upplevelser som barn skapas din verklighet i dag. Du iscensätter ofta gång på gång ditt förflutna i nuet. Alla dina reaktioner på övergivenhet, maktlöshet, med mera är bara skuggor av dina avstängda känslor som lagrats i kroppen. Oftast ligger reaktionen i något som hänt i det förflutna. Varje gång man upplever något som sårar eller kränker en så skapas en sorg, rädsla och smärta i barnet.
Barnet kan inte förlösa detta själv, utan försvar träder in och stänger av det som hänt. Men det som hänt försvinner inte. Det kanske försvinner ur minnet, men inte ur kroppen. Där lagras det och reaktionerna finns kvar. Så fort en känsla stängts inne av försvaren börjar själen/psyket att försöka återskapa det som hänt så att man kan bli fri från känslan. Alla dessa lagrade känslominnen hindrar en från att leva sitt liv fullt ut, så det finns en stor vinst att börja möta sig själv istället för att fly sig själv.
Utan bearbetning sätter vi upp samma drama om och om igen
"Iscensättningens drivkraft är det omedvetna. Många människor brukar uttrycka det som så att - det blir bara så, jag förstår inte, om och om igen råkar jag ut för samma sak.
Någonstans anar man kanske att den situationen eller relationen man är på väg in i, eller lever i, inte är bra för en, men man kan inte låta bli. De intuitiva varningssignalerna släpps inte fram till medvetandet. Vi attraheras omedvetet av de människor som har en utstrålning som påminner om dem, som en gång hindrade eller bekräftade vår egen möjlighet att ta hand om våra behov. Som att dras till en blomma dras vi till de som ska agera motspelare i vårt livs drama.
På så sätt får vi en NY möjlighet att spela upp ursprungsdramat.
I sina barnbrytande böcker definierar Alice Miller begreppet betydligt mer begripligt. Hon kallade det livets eget reparationssystem för iscensättning vilket ger en bättre förståelse för vad som sker. På en yttre eller inre scen sätter vi, likt en regissör, upp ett drama. Detta bygger på faktiska skeenden och händelser i det förflutna och handlar om hur vi som små blivit bemötta av de vuxna i våra viktigaste behov av närhet, kärlek och respekt. Eller motsatsen, inte blivit respekterade. På denna scen inviterar vi andra att fungera som våra motspelare och ikläda sig de roller vilka ska till för att de avlägsna händelserna på nytt ska återskapas och återupplevas."
Ur "En värld är varje människa" av Nenne Holm, Bertil Gyllensten, Jörgen Olsson
Varför hjälper det att möta sina känslor och iscensättningar istället för att undvika, döva och fly? Alice Millers ord kan beskriva detta:
Min väg till mig
Hur kommer man dit man egentligen alltid varit utan att veta det?
Hur går det till när det uppstår klarhet ur förvirringen,
frihet att uppleva känslor ur rädslan för smärta,
när kedjor av tomma ord blir till enkla fakta,
när den ständiga flykten undan sig själv blir till ett vara-hos-sig-själv,
när blindhet blir seende,
dövhet hörande,
när likgiltighet blir medkänsla,
aningslöshet brottlighet insiktsfullt ansvar,
när mordlust blir stillhet,
krampaktig spänning blir avslappning,
självförstörelse blir skydd för självet och främlingskap för självet blir hemkänsla?
Allt detta sker inte genom viljeansträngning, inte genom predikningar, inte med hjälp av teorier och minst av allt med hjälp av mediciner. Viljeansträngning kan leda till ännu starkare spänning, moraliserande till bättre förnekande och mediciner och droger kan bidra till att orsakerna till lidandet för alltid blir oigenkännliga, nyckeln till sanningen för alltid oåtkomlig.
Ur "Den bannlysta vetenskapen" av Alice Miller